Fega, underbara idioter.

Något som chockar mig och faktiskt gör mig ledsen att se är alla de tillfällen då människor ödslar tid på att bara hitta obefintliga fel hos andra. Jag blir förvånad över hur många fel som är möjliga för en person att ha. Alla har vi någon gång snackat skit, personligen har jag gjort det av den löjliga anledningen att jag har velat fördriva tiden.
Men att ständigt granska en människa bakom de dömande glasögonen är inte acceptabelt alls.
När jag får höra att någon mår riktigt dåligt över något är det sista jag skulle göra snacka om det av hånfullt syfte. Vissa människor har faktiskt mage att klaga på andras svagheter för att själva känna sig en gnutta starkare. Det jag funderar på är varför bara vissa gör det. Hur kan det vara så att hälften faktiskt klarar av att konstant bli påminda om sina svagheter utan att påminna den andre tillbaka? De är starkare ändå. Dessutom tänker de nog alltid ett steg längre. Vet ni vilket av flera tusen uttryck jag ogillar som mest? Ägd. Och när ordet ägd används i för seriösa sammanhang mår jag bara illa. Det har hänt ett par gånger i viktiga diskussioner med människor att samtalsämnet plötsligen spårar ur då någon ska förklara för mig vilka svagheter jag har istället för att fortsätta reda ut det man faktiskt diskuterade. När man väljer att inte besvara ordspyorna får man höra det där vidriga ordet. Ägd. Man har alltså blivit ägd för att man inte vill lägga sig på en lika skamlig nivå som den andra. Det som gör mig så arg är att det faktiskt är den nivån majoriteten av alla i min ålder och i min närhet idag befinner sig på. Ta den slutsatsen med en nypa salt, alla är inte så men som sagt de flesta jag har pratat med i seriösare sammanhang har plötsligt använt sig av den attityden.
Det är synd för det dumförklarar bara den personen. Det som är ännu mer synd är att personen dessutom faktiskt tror att den har "ägt" mig och glatt kan vända på klacken och gå iväg.
Det är något som stör mig som in i helvete, samtidigt som det ju faktiskt är lite gulligt.